1936 bildades en förening i KUMLA som skulle bli en av landets framgångsrikaste inom sitt område, motorcykelsporten. Vid ett möte på Nya matsalarna, som låg i hörnet Hagendalsvägen – Köpmangatan, bildade några framsynta personer Kumla Motorsportklubb den 14 december 1936. Bakgrunden var att det i Kumla fanns ett flertal grabbar som tävlade på motorcykel, även bil förekom. Men det fanns ingen motorklubb i Kumla, utan de var hänvisade till föreningar på andra orter.

Redan på 20-talet Deltog Kumlabor i olika former av motortävlingar. De flesta tävlade för SMCK:s Örebroavdelning som på den tiden hade en sektion i Kumla. Det lär vara så att man redan vid slutet av 20-talet körde en jordbanetävling i Kumla Idrottspark med SMCK:s Kumlasektion som arrangör.

Ett flertal landsvägstävlingar för bil och mc hade också Kumla torg som start och målplats. På 30-talet tävlade många Kumlabor i en motorklubb i Hallsberg som hette MK start.

Några namn att minnas bland dessa motorsportens pionjärer i Kumla är:

ELIS NORELL:
Deltog i landsvägs- och jordbanetävlingar med stor framgång. Blev bl.a. trea i en internationell tävling 1929 och fick i pris en FN-racermc.

SVEN SUNDBERG:
Deltog i landsvägstävlingar på mc och var sekreterare i SMCK:s Kumlasektion åren 1929 – 1933.

DAVID NYVELIUS:
Tävlade i bilklassen i landsvägs- och backtävlingar, erövrade bl. a. SMK:s vandringspris, Vättern runt, efter tre förstaplaceringar i bilen Cleveland.

CARL SUNDBERG:
Deltog i isbana, jordbana, backe och tillförlitlighet på mc åren 1923 – 1932 och erövrade hundratalet pris, varav många var förstaplaceringar. Detta är bara axplock av de många motormän som bildar förhistoria till vad som småningom skulle bli Kumla Motorsportklubb.

Den mest kända av dåtidens förare är ändå inte nämnd,

EVERT FRANSSON.
”FRASSE” gjorde sin tävlingsdebut 1926 och hans namn kom att nämnas med respekt i motorkretsar runt hela landet.

Av de här nämnda så fanns bl.a. Karl Sundberg och Evert Fransson med som initiativtagare till bildandet av KMSK.

Men nu åter till bildandet av en motorklubb i Kumla. Efter ett klubbmöte i Hallsberg hos MK start, kände sig Kumlaborna åsidosatta av Hallsbergarna. Kumlaborna ville att man skulle förlägga en landsvägstävling med start och målplats vid Kumla torg. Men denna begäran bifölls inte på mötet. På hemvägen från Hallsberg kläcktes idén om att bilda en egen klubb.

De som åkte med i bilen hem till Kumla denna kväll har vi, som idag tillhör KMSK, att tacka för mycket. I bilen fanns Birger Sahlberg, Axel Andersson ”Gropa-Axel”, Olle Eriksson ”Sickelsta-Olle”, Einar Pettersson (senare Pellfors). Man beslutade att sätta in en annons i NA-NT och kalla till ett första möte för bildande av motorklubb i Kumla. Det var ett möte som kom att hållas på ovan relaterade plats.

Namnförslag
Det namnförslag som togs blev sedermera icke godkänt av Sveriges Motorfederation p g a att initialerna KMK kunde förväxlas med Kungliga Motor Klubben = KMK. Man beslöt då vid ett senare möte att ändra det ursprungliga namnet till Kumla Motorsportklubb, med förkortningen KMSK.

Redan under första verksamhetsåret kom föreningen att få fina framgångar på det nationella planet. Bland de mer uppmärksammade resultaten kan nämnas att Evert Fransson blev tvåa i Svenska Mästerskapen för jordbana i 500-klassen. Prislistan från tävlingen såg ut så här: 1) Torsten Sjöberg Hälsingborg Suecia 1.22.0 2) Evert Fransson Kumla Suecia 1.24.1 3) Einar Lindqvist Motala Husqvarna 1.24.4.

Tråkigt nog finns inte några resultatlistor tillgängliga från de tävlingar KMSK arrangerade åren 1937 1939. Den som härjade flitigast i prislistorna var givetvis Frasse, men även Sme-Sven Lindholm nådde vissa framgångar före krigsutbrottet.

När kriget bröt ut 1939 så blev det ganska snart totalstopp för all motorsport. Det kördes några biltävlingar på 40-talet med gengas, men KMSK fanns inte med i bilden vid dessa tillfällen

Carl Sundberg tävlade åren 1923 – 1932. Deltog i tävlingar på Isbana, Jordbana, Backe, Tillförlitlighet, på MC, och erövrade hundratalet priser, varav många var förstapriser. Vi nämner en av tävlingarna:

Sveriges äldsta Tillförlitlighetstävling, med hög status, Majtävlingen 1927.
Carl Sundberg, delad seger, prickfri.
Medtävlare var dåtidens kända namn såsom Erik Westerberg,
Gunnar Karlén, Edvin ”Sagis” Sagström, Nils Torell m.fl.

Evert Fransson ”Kumla-Frasse”
Var också en av initiativtagarna till bildandet av KMSK.

Evert Fransson debuterade som tävlingsförare 1926, då för MK Start i Hallsberg, hans namn kom att nämnas med respekt i motor-kretsar runt hela landet.

Sedemera som Stjärna i Indianerna blev ”Kumla Frasse” mycket välkänd och redan första verksamhetsåret (1937) för KMSK, kan nämnas att ”Frasse” blev tvåa i Svenska Mästerskapen för Jordbana i 500-klassen på en Suecia-maskin.

”Frasse” på en FN-350cc jordbanemaskin Kumla Idrottsplats i slutet av 20-talet.

”Kumla Frasse” är kanske den som står i särklass vad gäller att göra KMSK och Indianerna känt i vårt land samt även utanför våra gränser. Vi får all anledning att längre fram i historiken, återkomma till ”Frasses” bravader.

Uppgifter och foton på denna sida är från Pelle Sjöholm

Efter nära sex års förbud för motorsport p.g.a. kriget, var det detta år dags att starta om med motorcykelsporten. Den första jordbanetävlingen som kördes i Europa efter krigsslutet kom att köras på gamla Idrottsparken i Kumla. Tävlingen var ett sammarrangemang mellan KMSK och Barnens Dagsföreningen och gick av stapeln på pingstdagen, den 10 juni.

Det var in i det sista ovisst om tävlingen skulle kunna hållas. Det var ransonering på den tiden och det fanns viktigare användningsområden för det knappa bränslelager som fanns, än att göra slut på det i motorcyklar.

Förra kommunalrådet Nils Nyström gav sig dock inte och kunde till slut få tillstånd från bränslekommissionen för tävlingen. Det påstås att Nyström åkte tåg till Stockholm medhavande några dunkar, fick dessa fyllda och tog tåget tillbaka till Kumla med de värdefulla dropparna.

Tävlingarna blev en stor succé, åtminstone publikt. 7036 åskådare räknades in vid denna historiska tävling. Banan var mycket smal och tävlingen tillgick så att man startade en på var långsida (vid mittlinjen av fotbollsplanen) och den som först hann att avverka stipulerat antal varv segrade i det inbördes mötet. Någon poängberäkning fanns inte, utan slutlig segrare blev den som uppnått bästa tiden.

Domaren var placerad mitt på planen, och när han fällde startflaggan fick förarna en klapp i ryggen av en funktionär, vilket betydde start. Kumla MSK hade fyra man med i startfältet; Rune Larsson Rudge, Kurt Lindholm Sarolea, Sven Lindholm JAP och altmeister Evert Fransson Suecia.

Det regnade ordentligt före och under delar av tävlingen, men de drygt 7 000 åskådarna stod tåligt kvar och Idrottsparkens 378 metersbana var kantad med så mycket folk platsen kunde rymma.

Resultatlistan från denna historiska tävling är värd att sparas till eftervärlden:
1) Bertil Carlsson Djursholm 1.25.2
2) Evert Fransson Kumla 1.27.4
3) Gunnar Hellqvist Nyköping 1.33.3
4) Eskil Carlsson Djursholm 1.33.3
5) Stellan Strand Borås 1.38.9
6) Gösta Kilestad Karlskoga 1.40.0.

Så här sa segraren Bertil Carlsson efter tävlingen:
‘Det verkade lite ovant i början och i första kurvan kändes det som om maskinen gick ifrån en. När man inte åkt på sex år är man både otränad och ovan.’

Broder Eskil sa bl a följande:
‘Det var som att åka på ett kängsnöre. Så smal var banan och så fort tyckte jag att det gick’

Noterbart är att Rune ‘Rula’ Larsson här gjorde sin debut. Han skulle så småningom bli en av klubbens stora.

Stilstudie: ”Kumla-Frasse”
Kumla Idrottspark 1945

Succén från tävlingen i Idrottsparken gav inte ledarna i KMSK någon ro. Här gällde det att smida medan järnet var varmt. Ett eget motorstadion var målet. Detta skulle också komma att förverkligas under året. Men mer om detta senare. Först skulle klubben arrangera en isracingtävling Av någon anledning kom denna tävling att förläggas till Askersunds IP. Liksom i Kumla året innan kom det även här att sättas publikrekord. Följande stod att läsa i Örebro Dagblad den 10 mars:

‘EVERT FRANSSON SNABBAST I ASKERSUND. STOR PUBLIKDAG I VÄTTERSTADEN.

Askersund hade en stor dag på söndagen. Hela förmiddagen fraktade extrabussar intresserade motormän till staden och t o m ett extratåg mellan Lerbäck och Askersund var insatt för att befrakta alla resenärer, som kom med tåg från Örebro och Kumla. Utanför idrottsparken där tävlingarna ägde rum, var en karavan på ett par kilometer av parkerade bilar med länsbokstäver från 0 och I i söder och AC i norr. Publikrekordet slogs också kraftigt och lyder nu på över 3 000 personer.’

Prislistan såg två kumlaförare i topp. Evert Fransson vann före Sven Lindholm och på delad femte plats återfanns Rula Larsson.

KMSK:s förare hade en fin issäsong med flera segrar runt om i landet. Bl a segrade Sme-Sven Lindholm på Gustavsvik i Örebro inför cirka 12 000 åskådare.

Men nu åter till motorstadion. Klubbens ledare sökte på ett flertal platser efter lämpligt område. Ett av de första förslagen var att banan skulle ligga inne i Kumla på Fylstaområdet, ungefär på den plats där Bondgårdsgatans bebyggelse idag finns. Nästa alternativ var i Sannahed. Dock inte där banan nu ligger, utan cirka 500 meter närmare Kumla. Närheten till pensionärshemmet gjorde att man förkastade även detta förslag och man fastnade slutligen för den plats där banan nu ligger.

Onsdagen den 24 april började arbetet och redan den 16 juni kunde klubben arrangera den första tävlingen. Cirka 15 000 åskådare hade letat sig ut till ‘Hea’ och de fick se brödraparet Carlsson från Djursholm belägga de båda första platserna. Prislistan från denna första tävling på Kumla Motorstadion blev:
1) Bertil Carlsson SMK Stockholm
2) Eskil Carlsson d:o
3) Evert Fransson Kumla MSK
4) Charles Aronsson SMK Stockholm
5) Rune Larsson Kumla MSK.
Detta var 500 ccklassen. I 350 cc segrade Åke Ahlqvist Göteborg före Kurt Lindholm Kumla MSK.

Invigningen av motorstadion kom inte att ske vid den första tävlingen, den kom i stället att äga rum söndagen den 18 augusti. Vilken succé, det är det minsta man kan säga. Eller vad sägs om att cirka 23 000 åskådare letat sig ut till Sannahed. Jag kan inte låta bli att citera vad som skrevs i Nerikes Allehanda dagen efter.

Kumla Motorstadion 1946. Fr. v Harry ”Professorn” Lundberger, Sven Lindholm, Evert Fransson, Leif Samsing. Lägg märke till publikhavet.

‘Att det var ett storevenemang i faggorna, kunde man redan vid 10tiden på söndagsförmiddagen konstatera, om man händelsevis hade sina vägar förbi Sannahed. En ständig ström av människor hade nämligen satt kurs på Kumla MSK:s nya motorstadion, som på middagen skulle invigas. Det hela artade sig till en våldsam succé för arrangörerna, och strax innan tävlingarna skulle börja kunde speakern meddela att det tyvärr inte gick att ta emot flera åskådare innanför planket. Trots att 23 000 personer skulle kunna åse tävlingarna fick flera tusen nöja sig med att endast åhöra det envisa motorknattret. De som lyckligt och väl hade fått en plats kunde emellertid glädja sig åt synnerligen rafflande körningar och givetvis alldeles särskilt åt KumlaFranssons finalseger.

Kumlapojkarna konserterade före tävlingarnas början och därefter kunde ingenjör Brester meddela en hel del intressanta saker om Motorstadions tillblivelse. Samtidigt passade han på att hälsa rekordpubliken välkommen och överlämnade därpå ordet till hr John Johansson Brånsta, som höll invigningstalet.’

Så långt Nerikes Allehanda. Jag tar mig också friheten att citera delar av det invigningstal som hölls. (John Johansson var kommunalnämndens ordförande. )

‘Kumla Motorsportklubb och f ö alla motorintresserade i bygden, hava i dag en högtidsdag då denna motorstadion kan invigas. Här på denna särskilt för de gamla så minnesrika plats, har övningar och tävlingar i farthållning och ryttarskicklighet många gånger hållits och samlat entusiastiska åskådare, som då beskådade och njöt av att se tävlingarna mellan husarerna på Sannahed. Nu har hästen ersatts av motorismen men tävlingshumöret och kraven på skicklighet hos ryttarna är av samma slag som på husarernas tid och bygdens folk strömmar åter till Sannahed med motorintresserade från många andra håll och ger åt dagens invigning en festlig prägel.

När vi idag samlats för att inviga banan, vill jag gratulera Kumla Motorsportklubb, deras ledande män och motorsporten över huvudtaget, för den anläggning Ni har skapat och samtidigt uttala de varmaste lyckönskningar för framtiden.

Med dessa ord förklarar jag motorcykelbanan i Sannahed invigd. ‘

Resultat från invigningstävlingen:
350-ccklassen final:
1) Stellan Strand
2) Åke Ahlqvist
3) Bror Segerström
4) Gösta Kilestad.

500-ccklassen final:
1) Evert Fransson Kumla
2) Bertil Carlsson
3) Aage Andersen
4) Eskil Carlsson.

Ett av de viktigaste åren för svensk speedwaysport, serietävlandet introducerades. Det utskott som valts i Linköping kunde i början av året meddela att sju klubbar hade anmält lag till serien: SMK Stockholm, MS Stockholm, Vendelsö MK, Nyköpings MS, SMK Östgöta, Linköpings MK och Kumla MSK.

Omkring den 15 april hade flertalet av landets tidningar bl a följande rader:
”Dirttrackserien, som får sin premiär den 2 maj har lagts upp efter engelskt mönster. De sju lag, som är anmälda till serien kommer att ställa upp med fem ordinarie förare och en avbytare”.

I lokalpressen fanns den 29 april en artikel som jag tillåter mig citera från:

”KUMLAINDIANERNA FAVORITER VID URPREMIÄREN I MOTORSERIEN”.

Allt är nu klappat och klart för motorfolkets länge närda önskedröm och på söndag förverkligas den fullständigt, då premiären på Svenska Dirttrackserien 1948 äger rum.

I Kumla ‘Svenska motorismens eldorado’ arbetar man för högtryck för att göra en lyckad seriedebut. Att Kumla MSK och dess Indianer, med lagkaptenen Evert Fransson i spetsen, genom motorserien har alla utsikter att gå mot sitt stora genombrott är nära nog bergsäkert. Sådana förberedelser som pojkarna i laget gjort för att kunna ställa upp i bästa trim har aldrig tidigare förekommit. Det har arbetats till långt in på nätterna i den Lindholmska verkstaden och i Frasses speciella ‘Högtekniska’. Alla grabbar i laget ställer upp med splitternya maskiner, samtliga försedda med 500 cc JAP-motorer. Kumla seriedebuterar i Nyköping på söndag och sänder ordinarie lag: Lagkapten Evert Fransson, Rune Larsson, Sven Lindholm, Kurt Lindholm och Göte Brester. Reserv blir nyförvärvet Karl Axel Gustafsson hemmahörande i Vikersvik och lagledare är Olle Gullberg.

Måndagen den 3 maj hade landets tidningar något nytt att ta hänsyn till på sina sportsidor. Nerikes Allehanda hade följande rubrik över sin artikel:
”RUNE LARSSON SLOG FRASSE I NYKÖPING. KUMLA LEDER DIRTTRACKSERIEN”.

Dagens Nyheter hade en helsida med denna huvudrubrik och artikel:
”KUMLA STARTADE STARKAST I JAKTEN PÅ DN:S GULDMEDALJER”.

Kumla-Indianerna hade som väntat ingen svårighet att ro hem med en bekväm seger i motorseriepremiären i Nyköping. 53 – 18 blev Kumlas segersiffror och därmed gick Indianerna upp till ledarplatsen i den nya tabellen, där SMK och Linköping tills vidare får slåss om de närmaste placeringarna. Den första serietabellen någonsin är värd att minnas, speciellt för oss i KMSK.

Vendelsö – SMK Stockholm 22-49
Nyköping – Kumla MSK 18-53
Linköping SMK Östgöta 49-23

Kumla MSK 1 1 0 0 53 – 18 2
SMK Stockholm 1 1 0 0 49 – 22 2
Linköpings MK 1 1 0 0 49 – 23 2
SMK Ostgöta 1 0 0 1 23 – 49 0
Vendelsö MK 1 0 0 1 22 – 49 0
Nyköpings MS 1 0 0 1 18 – 53 0
MS Stockholm (har ännu inte kört någon match)

KMSK:s poängplockare är också värda att spara för eftervärlden: Rune Larsson 14, Evert Fransson 14, Sven Lindholm 13, Göte Brester 6 och Kurt Lindholm 6 poäng.

Måndagen den 17 maj var det dags för den första hemmamatchen och det blev något av en seriefinal direkt då vi gästades av tabelltvåan SMK Stockholm. Drygt 15 000 åskådare hade tagit sig ut till ‘hea’ och de flesta lämnade nog arenan något molokna då våra Indianer fick på nöten med 44 – 28.

SMK:s Börje Haag blev den förste att ta ‘full pott’ på Sannahed (15 poäng) och Kumlas bäste var Rula med 9 poäng.

När det var dags att summera året visade det sig att Linköpings MK stod som seriesegrare med 10 poäng på sina sex matcher. Kumla MSK delade fjärde plats, men var det enda lag som besegrade Linköping. Det skedde vid KMSK:s andra hemmatävling, då segersiffrorna skrevs till 49 – 29.

Kumlas poängplockare detta första serieår var: Rune Larsson 59 (fem matcher ), Sven Lindholm 55 (sex), Evert Fransson 51 (fem), Kurt Lindholm 32 (sex), Göte Brester 19 (fyra), Per-Olov Skoog 10 (två) och Åke Ahlqvist 8 (två). Dessutom körde Karl Axel Gustafsson två matcher och Göte Fernström en match, båda utan att ta någon poäng.

Det här året kördes den första isracingserien. KMSK ställde upp med ett lag som gick under namnet Närkingarna. Vi skördade inga större framgångar och den enda planerade hemmamatchen fick ställas in p g a dåligt väder. Birger Gullberg och ”Sme-Sven” var våra bästa poänghåvare.

Under våren fick Frasse följa med på den första turnén svenska förare tilläts göra i England. De svenska pionjärerna, fyra till antalet, fick köra sk second-halfheat i Stoke och London (New Cross). Varg-Olle gjorde succé, medan Frasse hade svårt att komma tillrätta på de korta banorna.

Till serien hade tio lag anmält sig, och liksom året innan kördes serien som enkelserie. Indianerna slutade på femte plats, efter fyra segrar och fem förluster. Fyra debutanter hade vi i laget, en av dem hette Göte Olsson, en yngling som skulle komma att ta många poäng för Indianerna. Rula Larsson tog mest poäng i vårt lag, 115. Rula blev också förste indian som tog fullt i en seriematch, 18 poäng mot GEMA Göteborg.

Sverige körde även sin första officiella landskamp. Den kördes mot Polen i Warszawa och i det svenska laget ingick två kumlaförare, Rula och Sme-Sven. Sverige vann en förkrossande seger och Rula tog maxpoäng, 18.

Men vad man framför allt minns från året, är att den första riktiga SM-finalen kördes. Visserligen hade det korats svenska mästare redan på 30talet, men det var på den tiden då bästa tid var avgörande. Finalen blev en glansfull avslutning på säsongen. Inte mindre än 19 298 åskådare hade sökt sig till Stadion i Stockholm och de fick se Varg-Olle Nygren bli svensk mästare. Vi indianer hade Evert Fransson med och Frasse slutade på elfte plats med fem inkörda poäng.

Det är Sme-Sven Lindholm som är upphovsman till namnet Indianerna. Orsaken är den hjälm som Sven använde sig av vid tävlingar på Pampas i Stockholm i slutet av 40-talet. Sven hade ett par fjädrar målade på hjälmen, och efter att Sven vunnit ett heat sa speakern: Det var indianen från Kumla som vann. Därmed var namnet Indianerna ett faktum.

Det första förslaget till artistnamn för laget var Skomakarna, men det fick till slut bli Indianerna.

Året inleddes med isracingtävlingar på Kumla idrottspark. I isserien blev det en slutlig femte plats bland nio deltagande lag. Vi körde nu under vårt rätta namn, Indianerna. Bror Segerström och Frasse tog flest poäng i vårt lag.

Speedwayserien gick in på sitt tredje år och blev den första som genomfördes med hemma och bortamatcher. Sju lag deltog i högsta serien och Indianerna slutade på fjärde plats, en poäng från bronset. Våra bästa poängplockare var Evert Fransson som tog 153 poäng på tolv matcher, vilket räckte till en total åttonde plats i poängligan. Göte Olsson tog 121, Sven Lindholm 120 och Curt Hallberg 110 poäng.

Seriesystemet hade detta år utökats och omfattade tre serier. KMSK hade ett lag med även i västsvenska serien = division 2. Laget fick namnet Husarerna, ett namn med stor historisk anknytning till Sannahed. Laget blev fyra bland sex deltagande lag och bästa poängplockare var Georg Hellgren och Åke Lindberg. Noterbart är att Pelle Sjöholm debuterade detta år. Han skulle så småningom komma att bli meste KMSK-förare genom tiderna. Avskedsmatchen skedde 26 år senare.

Ett flertal stortävlingar kördes detta år på vår bana, av vilka följande kan nämnas. Midsommardagen kördes internationella tävlingar som vanns av Linus Eriksson före Frasse och engelsmannen Jeff Lioyd. Senare gick också en av SM-semifinalerna i Kumla. Linus vann även denna tävling före Frasse. Göte tog sig till final med åtta poäng på tre körda heat.

I finalen på Stadion blev Frasse fyra med elva poäng och det var bara en mindre än segraren Helge Brinkeback. Tre man slutade på tolv poäng och Brinken vann omkörningsheatet om titeln. Göte Olsson tog nio poäng i finaldebuten, trots uteslutning i ett av heaten. Göte betecknades vid årets slut som årets fynd i svensk speedway.

Inledningen på årets tävlingar gick på idrottsparken, och även avslutningen gick i isracingens tecken. På årets näst sista dag kördes på Kumla IP en stadsmatch mellan Kumla, Stockholm och Eskilstuna.

Trots ett år med fina framgångar för våra förare i olika sammanhang blev det ett år i moll för vår förening. En av klubbens elegantaste förare, Rune Larsson, fick vid en serietävling i Gislaved så svåra skador att han avled. Den 22 oktober kördes en recettävling för Rune Larsson där behållningen gick till Runes hustru. Sune Karlsson vann före Cyril Roger och Evert Fransson.

Klubben deltog inte med något lag i isracingserien, men det kördes ändå isracing i Idrottsparken. Den 21 januari arrangerade KMSK denna tävling, vem kunde då tro att det skulle dröja 35 år innan Kumla åter stod som arrangör för en isracinggala? Eskil Carlsson segrade och kommer väl för alltid (?) att stå som banrekordsinnehavare i Kumla IP eftersom han raderade ut Frasses tidigare bästanotering.

Det här var året då Göte Olsson fick sitt definitiva genombrott. I serien, där Indianerna tog en femte plats, blev Göte fjärde bäste poängplockare totalt med 162 poäng. Frasse hängde med fint trots att han hunnit med att bli 45 år. Han slutade åtta i poängligan med 141 pinnar.

Midsommardagen detta år hade vi besök av de bästa norrmännen plus stora delar av den svenska eliten. Leif ‘Basse’ Hveem vann före Göte och Dan Forsberg. På hösten kom det första engelska laget till Kumla Motorstadion. Det var Birmingham som mötte ett förstärkt indianlag. Trots förstärkningar blev det förlust med 36 – 48. Göte Olsson visade dock engelsmännen ryggtavlan i samtliga sina heat och tog fullt.

Framgångarna fortsatte för Göte och när man summerade poängen från SM-finalen visade det sig att Göte blivit silvermedaljör. Brinkeback vann liksom året innan, medan Göte fick köra skiljeheat mot Sune Karlsson för att säkra andraplatsen.

KMSK:s förste svenska mästare korades. Vid SM-finalen kunde vi glädjas åt att se Göte Olsson stå högst upp på prispallen. Även nu tvingades Göte till skiljeheat mot Sune ‘Maximum’ Karlsson från Getingarna.

I VM hade vi två indianer med till Nordiska finalen i Oslo, Göte och Frasse. Göte tog 9 poäng och gick vidare, medan Frasse tog 6 och blev utslagen. För Göte blev det sedan stopp i Kontinent-finalen, 11:e plats på 6 poäng räckte inte till för vidare avancemang.

I serien tog Indianerna för första gången medalj. Det blev brons på 18 poäng efter Getingarna som vann på 23 och Smederna med 21 poäng. Göte Olsson knallade upp ett steg i den individuella poängligan och slutade 3:a 194 pinnar efter Rune Sörmander som tog 217 och Sune Karlsson 195.

Övriga indianer som verksamt bidrog till bronset var: Curt Hallberg 139, Harry Lindgren 124, Evert Fransson 114, Georg Hellgren 94, Sven Lindholm 61, Pelle Sjöholm 42 och Evert Hägg med 35 poäng. Midsommartävlingen vanns av Göte på maximala 15 poäng före Bill Kitchen och Basse Hveem 12. Säsongen avslutades med besök av Bristol Bulldogs. Engelsmännen vann med 50 – 34. I vårt lag tog Göte 9 och Frasse 8 poäng.

Kumla MSK fick det här året äran att arrangera Kontinentfinalen i VM, klubbens dittills största arrangemang. Trots att ingen indian lyckats kvalificera sig till tävlingen, kom drygt 13000 personer till vår motorstadion. De fick se Basse Hveem vinna på maximala 15 poäng före 5 svenskar, med Varg-Olle i topp av dessa.

Till SM-finalen kvalificerade sig två indianer, Göte Olsson och nyförvärvet Lasse Pettersson. Göte lyckades bäst och tog 10 poäng vilket räckte till en 4:e plats. Lasse tog 4 pinnar i sin finaldebut.

I serien klättrade vi upp ett snäpp och tog silver efter Vargarna. Individuellt vann Göte Olsson poängligan totalt med 210,5 inkörda poäng. I silverlaget tog också följande mannar poäng:

Harry Lindgren 171
Lasse Pettersson 103
Curt Hallberg 98
Pelle Sjöholm 79
Curt Fredlund 77
Georg Hellgren 56
Sven Lindholm 36
Evert Hägg 11

Liksom året innan fick vi besök av Bristol. Nu lyckades våra indianer ta engelsmännens skalper. 49-34 skrevs segersiffrorna till och överraskande bäst i Kumlalaget var Curt Fredlund med 10 poä

Indianerna inledde serieåkandet på ett strålande sätt. Sex raka vinster i säsongstarten gjorde att det talades om de ädlaste medaljerna för Kumlalaget. Nu räckte det inte riktigt ända fram, men brons blev det ändå till slut för våra rödskinn. Göte blev trea i poängligan med 208 poäng och Lasse P var inte stort sämre, 198 poäng betydde delad 5:e plats. Övriga poängplockare i vårt bronsgäng var:

Harry Lindgren 115
Evert Hägg 88
Curt Fredlund 83
Pelle Sjöholm 53
Georg Hellgren 17
Curt Hallberg 14
Karl Axel Eriksson 1 poäng

Någon individuell SM-final kördes inte detta år, dels beroende på förarstrejk, dels p.g.a. vädergudarna. Däremot gick den första SM-finalen för par detta år och där belade Göte och Lasse fjärdeplatsen. I VM hade vi tre förare med i den svenska finalen. Göte blev 2:a och gick vidare, medan Evert Hägg och Harry Lindgren fick respass. Göte gick också vidare genom nästa nålsöga som var NM-finalen i Oslo. Här var dock det roliga slut, ty i kontinent-finalen blev motståndet övermäktigt.

Den traditionella tävlingen på midsommardagen ute på Sannahed samlade även detta år ett fint startfält. Tyvärr fick tävlingen avbrytas efter 13 körda heat då himlens portar öppnades på vid gavel och dränkte banan fullständigt. Notabelt i övrigt från detta år är att den första tävlingen i elljus kördes på Kumla Motorstadion. 14 maj skedde detta i en seriematch mot Dackarna. Den kanske märkligaste händelsen från detta år var att

Evert ”Kumla-Frasse” Fransson körde sin sista tävling i indianvästen. Debuten skedde redan 1926 och nu efter 28 år som aktiv tävlingsförare var det dags att lägga släpskon på hyllan.

Trots att vi fått fyra fina nyförvärv blev 1955 det dittills sämsta serieåret för Indianerna. Helt klart var att glansåren från 40talet var över. Flera klubbar lade ner sin verksamhet och publiksiffrorna sjönk katastrofalt. Vi hade vid några tillfällen bara omkring 7 – 800 åskådare.

Den nya motorflugan detta år hette Stockcar (läs mer om det på annat ställe). Speedwayserien bestod av sex lag och Indianerna slutade som femma. Lasse Pettersson var vår bäste i serien med 115 poäng. I SM-finalen hade vi Joel Jansson som ensam indian han blev sjua med 7 poäng.

Notabelt i övrigt var att Göte Olsson körde i Polen inför 70 000 åskådare och att Lasse var med en nordisk trupp till Afrika och gjorde speedwaypropaganda.

Ett sportsligt sett mycket gott år för klubben. Olle Andersson II, som kommit till Indianerna 1955, blev klubbens förste VM-finalist någonsin. Olle kom på 3:e plats vid den knallhårda kontinent-finalen i Oslo, och kunde den 22 september beträda Wembley i London som en av de 16 förare som skulle göra upp om VM-titeln. Nu gick det inte så bra för Olle, han slutade som 14:e man med 2 poäng, men Ove Fundin såg till att Sverige fick sin första världsmästare någonsin.

Till SM-finalen hade tre indianer kvalificerat sig och här tog Lasse P silver efter Fundin. Olle II slutade som 11:a med 7 poäng och Joel Jansson blev 15:e man med 1 poäng. Dessa tre förare fanns med också när klubben arrangerade landskamp mot England på motorstadion. Sverige vann med 65 43, och av de våra lyckades Lasse bäst med 14 poäng.

I serien slutade indianlaget på 5:e plats och bästa mannar i serieåkandet var Lasse P med 134 poäng och Joel J med 115.

Även om vi inte hade något isracinglag, så fanns det goda isåkare i klubben. Tre man kvalade nämligen in till SM-finalen på Stadion. Sven Skoglund, Joel Jansson och Bert Lindarw. Sven lyckades bäst och knep en 7:e plats.

Liksom året innan svek publiken våra seriematcher. Det kan som kuriosa nämnas att sista hemmamatchen i serien förlades till Mariestad.

Ett jubileumsår för svensk speedway. Serietävlandet gick in på sitt 10:e år, och samtliga dessa hade Kumlas indianer funnits med i högsta serien. Klubbens kassa var skral, för att inte säga katastrofal, inför årets säsong. Om det var något det var gott om så var det skulder. Detta medförde att klubben innan säsongen såg sig tvingad att sälja motorstadion. Köpare, för summan 20 000 kronor, var Kumla landskommun. Det här betydde inte att KMSK kom på grön kvist. Nej, det innebar att man klarade av att betala huvuddelen av de skulder som fanns. Nåväl, klubben levde vidare och det var det viktigaste.

Sportsligt sett blev det inte något av de mer ärorika åren i KMSK:s historia. I serien blev Indianerna 5:a för tredje året i rad. Bästa serieåkare var Lasse P med 104 inkörda poäng. Bert Lindarw tog 98 och Pelle Sjöholm 81 poäng. Till SM-finalen lyckades Olle Andersson IV (Skara-Olle) att kvalificera sig. Olles finalkväll var av det mindre lyckade slaget och han slutade på 14:e plats. I VM-sammanhang klarade sig Bert Lindarw bäst. Längre än till reservplats vid Europafinalen räckte det dock inte.

När säsongen var över visade det sig att den publikkris som varat i några år tyvärr höll i sig. Dåliga siffror hade vi haft de senaste säsongerna, men 1957 års siffror slog alla bottenrekord. Detta gjorde att det fanns tvivlare som spådde ett snart slut för speedwaysporten i Kumla.

Indianernas seriepremiär i speedwayserien 1958 skulle enligt körschemat ske mot Dackarna på bortabana. Första hemmamatchen var det meningen att Getingarna skulle svara för motståndet. Nu blev det inte så. De som trott att speedwaysporten skulle dö i Kumla fick nästan rätt. I början av året meddelades från KMSK:s ledning att det inte fanns några ekonomiska möjligheter att fortsätta med sporten, och att klubben drog sig ur serien.

Det skulle komma att gå tre år innan det åter blev speedway i Kumla. Under dessa år förföll motorstadion oerhört. I början av 50-talet betecknades arenan som en av de mest välskötta i landet, och det var sorgligt att se hur denna bild så snabbt och drastiskt ändrades. Tvivlarna från 1957 skulle dock ha fel. Speedwaysporten i Kumla skulle inte dö. Det fanns entusiaster som ville annorlunda. De var övertygade om att Kumlas indianer skulle åter nämnas med respekt i motorkretsar. De anade inte hur rätt de skulle komma att få.

Efter tre års uppehåll var det åter dags för speedway på Kumla Motorstadion. Några entusiaster med Pelle Sjöholm i spetsen hade nedlagt ett oerhört arbete för att få anläggningen i någorlunda skick. De tre år som gått hade gjort allt annat än gott åt banan och allt runt omkring. Tidens tand hade tärt och dessutom hade en del vandalisering skett.

Nåväl, annandag pingst, den 22 maj, kunde nypremiären ske med nästan hela svenska eliten på startlinjen. Publiktillströmningen blev större än någon kunnat tro och de drygt 5000 åskådarna fick se Dackarnas Rune Sörmander vinna tävlingen. Två Kumla-Indianer fanns i startfältet, Pelle Sjöholm och Sune Gustavsson, båda hamnade på nedre delen i prislistan. Några juniorheat kördes också och här visade Kumlas Sixten Karlberg lovande takter, om man ska tro lokalpressen.

Ytterligare en tävling kördes under året. Det var en fyrlagsmatch och de 1 500 åskådarna fick se Indianerna dela segern med Folkare MK. Indianlaget bestod av Pelle Sjöholm, Sune Gustavsson, Sten Carlsson och Sixten Karlberg.

Nu fanns Indianerna åter med i seriesystemet. Tillsammans med Getingarna, Masarna, Njudungarna och Örnarna deltog vi i division 2. Första matchen kördes i Mariestad den 1 maj i snöslask och vårt lag slutade sist. Sist skulle vi också komma i serien, men flera av våra förare var först och främst med för att se och lära. Några i den nya generationen som lärde snabbt var Sten Carlsson och Sixten Karlberg.

När Kumla arrangerade en JSM-semifinal toppade Sixten på maximala 15 poäng före Sten med 14. Två man i JSM-final var en fin framgång för klubben och det skulle komma att bli än bättre. Finalen gick i Norrköping och till mångas förvåning kunde Kumlas Sten Carlsson kliva högst upp på prispallen före alla favoriter. Sixten hade oturen att rasa sin motor redan i sitt första heat och därmed var hans dag förstörd.

De som försvarade Indianernas färger i serien var Pelle Sjöholm, som tog 34 poäng, Sten Carlsson 33, Sixten Karlberg 19, Sune Gustavsson 14, Sören Everlid 3 och Lars Eriksson 2 poäng.

Årets tävlingssäsong på Sannahed inleddes med ett JSM-kval och bland de förare som gick vidare till nästa omgång återfanns Indianerna Sixten Karlberg och Sören Everlid. Båda skulle senare på säsongen finnas med i JSM-finalen.

Vi körde även detta år i samma division 2-serie och liksom året innan slutade vi på sista plats. Sören Everlid blev var bäste poängplockare med 40 poäng, före Sixten med 26. I laget debuterade på höstkanten en yngling vid namn Per-Åke Gerhardsson.

JSM-finalen gick detta år i Linköping och vi fick en man på prispallen. Sören Everlid blev med sina 12 poäng trea. Sixten Karlberg åkte till sig 7 poäng.

Säsongens första tävling på hemmabanan var en öppen tävling, som vanns av Bengt Jansson med brodern Lasse som tvåa. Sören Everlid blev bäst av kumlaåkarna på 10:e plats.

Eftersom vi slutat sist i serien 1963 fick vi nu köra i division 3. Taxarna, Smederna, Rospiggarna och Lejonen var övriga lag i serien. Vi hade chansen att vinna serien ändå till sista omgången, men fick till slut nöja oss med andraplatsen efter Taxarna. Sixten och Pelle blev våra bästa poängplockare i serien.

På hösten kördes i Kumla en match mellan Stockholm och Landsortens U-lag. Stockholmarna vann med 54 – 53 och bästa poängplockare var Nisse Ringström i Stockholm och Bernt Persson i Landsorten, båda tog 17 poäng. Några år senare skulle båda komma att återfinnas i indianvästen. I landsortslaget tog Kumlas Sixten Karlberg 11 och Per-Åke Gerhardsson 10 poäng.

Vid JSM-finalen slutade Sixten på 9:e plats med 6 poäng.

Ett JSM-kval inledde året på Sannahed. Fem indianer fanns på startlinjen, ingen av dem lyckades dock gå vidare. Det gjorde däremot Thomas Gunnarsson i ett annat kval och han fick därmed försvara indianfärgerna i finalen. Sju poäng blev det i finalen och det räckte till en 10:e plats.

I serien blev vi åter tvåa, denna gång efter Lejonen, och vi fick inrikta oss på ytterligare en säsong i division 3. Våra bästa poängplockare i serien var Per-Åke och Sixten.

Under året kördes det åter en öppen tävling i Kumla där P-O Söderman segrade. I samband med denna tävling kördes också ett ”gubbrace”, som vanns av Sme-Sven Lindholm. Mycket populär målflaggare var Kumla-Frasse.

För första gången på många år hade vi en förare med i VM-kval.

Det var Per-Åke Gerhardsson som nominerats i ett av de svenska kvalen, men han lyckades inte klara vidare avancemang. Samma var förhållandet senare på året när Per-Åke körde SM-kval. Eftersom vi är inne på SM så kan nämnas att Sune Olsson var vår enda representant i JSM-finalen. Sune slutade som delad 5:a med 8 inkörda poäng. Som vanligt körde vi en individuell tävling annandag pingst på Sannahed. Segrade gjorde Leif Enecrona före Torbjörn Harrysson. Bäst av de våra blev Pelle Sjöholm.

För tredje året i rad körde vi i div. 3serien. Glädjande nog toppade vi serien vid årets slut, vilket innebar avancemang till division 2. Bäste poängplockare i vårt lag var Sune Olsson med 71 inkörda poäng, före Tore Larsson, som tog 60. Ett fint nyförvärv fick vi inför höstsäsongen, då Allan Dahllöv kom till klubben från Kaparna.

Tre av våra förare deltog vid årets VM-kval, Sune Olsson, Per-Åke Gerhardsson och nyförvärvet Lasse Jansson. Lasse tog sig igenom första nålsögat och avancerade via nordiskt kval till NM-finalen. Här blev det dock stopp, men det fattades bara en poäng för att Lasse skulle tagit sig till EM-finalen.

Vår traditionella Annandag Pingsttävling utgjordes av ett SM-kval, som vanns av smeden Bernt Persson. Fyra indianer deltog i Kumla-kvalet, ingen lyckades dock nå SM-finalen. Nära var det däremot för Lasse Jansson, som lottats till kval i Avesta. Lasse slutade som sexa, en poäng från ordinarie SM-finalplats.

Serieåkandet blev en enda lång triumfväg för vårt lag. Direkt från fjolårets division 3 gick Indianerna fram till serieseger även i tvåan. Flest poäng i laget tog Allan Dahllöv med 62, tätt följd av Sixten Karlberg. Vårt nyförvärv Lasse Jansson stod under karens de första matcherna och körde endast fem matcher och tog på dessa 50 poäng.

Noterbart i övrigt från året är att Indianerna hade ett träningsläger i England. Där imponerade Per-Åke Gerhardsson stort på de engelska promotorerna och det ledde så småningom till att PÅ som förste indian fick chansen att köra i engelska ligan för Exeter. Tråkigt nog blev det inte så många matcher för Per-Åke, då han drabbades av några efterhängsna skador.

Så fanns då åter Indianerna med i den högsta speedwaysocieteten. Inför comebacken i division 1 hade laget förstärkts med Leif Larsson och Nisse Ringström. Under ett antal år hade serierna körts som 4-lagsmatcher, men fr o m detta år gällde 2-lagsmatcher i division 1.

Våra första motståndare i serien var fjolårets svenska mästare Getingarna, svårare öppningsmatch kunde det knappast bli frågan om. När dammet lagt sig kunde de 2 300 åskådarna konstatera att matchen slutat oavgjord 39 – 39. Sedan följde två stora bortaförluster, innan vi klart slog Kaparna på hemmabanan. Ytterligare en seger skulle det bli, och den kom i avslutningsmatchen mot Njudungarna. I och med den segern avgjorde vi vart guldet skulle gå. Kaparna och Njudungarna slutade på samma poäng, men guldet gick till göteborgarna på bättre förarkvot. Två segrar och en oavgjord match innebar 5 poäng och sista plats i serien. Flest seriepoäng i vårt lag tog Leif Larsson med 67, före Per-Åke 52 och Lasse Jansson 49.

Fyra indianer fick köra svenska VM-kval, ingen lyckades dock med att gå vidare. I SM-kvalen gick det bättre. Lasse Jansson vann kvalet i Kumla och gick till final. Här kunde dock inte Lasse starta p.g.a. skada.

I par-SM försvarades Indianernas ära av Leif L och Per-Åke. De räckte dock inte till i det fina sällskapet utan slutade på 6:e och sista plats.

Året kunde ha börjat bättre. Två av våra förare, Lasse Jansson och Nisse Ringström, beslöt sig för att lämna klubben. Inga etablerade ersättare kunde vi locka till oss. Dessutom var ekonomin dålig. Så dålig att det t o m utlystes ett krismöte. Nåväl, klubben levde vidare, dock utan att skörda några större framgångar lagmässigt. Ja, det skulle väl i så falla vara reservlaget, som för andra året i följd vann sin serie. För representationslaget gick det sämre, vi lyckades bara ta två segrar i serien och det betydde sista platsen och respass till division 2. Hela 16 förare fick chansen att prova allsvensk krutrök, och bland dessa fanns inte mindre än sju debutanter.

Individuellt bäst i seriekörningen var Bernt Persson med 139 poäng, vilket betydde en 2:a plats i poängligan. Näst bäst i vårt lag var debutanten Tommy Wedén med 54 pinnar.

Roligare än serieåkandet var de individuella framgångar som klubbens förare nådde, och det var framförallt Bernt som gladde indiansupporterna. Vid en oförglömlig kväll på Stockholms Stadion blev Bernt SM-tvåa efter skiljeheat om guldet med Ove Fundin. Bernt ingick också som reserv i det svenska lag som på Wembley vann lag-VM guldet. Han blev därmed klubbens förste VM-medaljör. Framgångarna medförde också att Bernt erhöll Kumla Julblads pris för bästa idrottsprestation i kommunen.

I övrigt kan nämnas att Bengt Eriksson nådde JSM-finalen och där belade 10:e platsen. Den sedan 50-talet vilande supporterklubben återuppstod också detta år.

Motorstadion var vid fjolårets slut ganska nedgången. Bl a hade det trådstaket som fanns runt banan sett sina bästa dagar och dömdes ut av SVEMO. Som vanligt fick vi god hjälp av kommunen, som genom AMS fick utföra arbetet vid banan som beredskapsarbete. Det medförde bl a att det sattes upp en träsarg runt banan och att depå och domartorn rustades upp.

Sportsligt var vi tillbaka i tvåan, efter tre år i högsta serien. Ny i laget var Christer Sjösten. Tyvärr blev det bara fyra seriematcher för Christer, då han ådrog sig en besvärlig benskada. Vi slutade tvåa i serien och fick bereda oss på ytterligare ett år i division 2. Flest poäng i vårt lag tog Bernt med 92, av 96 möjliga, därefter följde Sören Karlsson med 53 och Tommy Wedén med 47.

Annandag pingst hade vi äran att få köra en landskamp mot Norge på Sannahed. Sverige vann med 60 – 48 och bäst i det svenska laget var Kumlas Bernt Persson med maximala 18 poäng. Vi arrangerade också det första Närkemästerskapet på Hea detta år. Segrade gjorde Thomas Nilsson Lindarna före vår Sören Karlsson.

I de större sammanhangen fick vi förlita oss på Bernt och han gjorde oss inte besvikna. Bernt gick som andra indian till VM-finalen, som detta år kördes på Ullevi. En 6:e plats blev det till slut. Bernt tog också i år en medalj i VM-sammanhang. Tillsammans med Anders Michanek blev det en bronsblecka i par-VM. I SM-finalen slutligen återfanns Bernt på tionde plats.

Inför årets säsong hade vi fått några nya förare utifrån. Men det mest glädjande var att klubben även fått fram nya egna förmågor. Serien hemförde vi överlägset och Bernt gick igenom hela serien utan poängförlust, 96 poäng av 96 möjliga. Även Sören Karlsson hade en fin säsong och tog 80 seriepinnar. Eftersom det fanns två grupper i division 2 och endast ett lag flyttades upp, fick vi möta andra gruppens segrare Dackarna i två kvalmatcher. Vi räckte inte riktigt till. Borta blev det 42 – 36 i Dackefavör, och hemma förlorade vi med 41 – 37. Detta betydde minst ett år till i tvåan. Vår bäste i kvalen var Sören Karlsson med 27 poäng. Även detta år körde vi en landskamp i Kumla mot Norge. Slutresultatet denna gång blev 55 – 53 i svensk favör.

Till VM-finalen, som gick på Wembley i London, hade Bernt kvalificerat sig via många tuffa kval. Finalen blev en härlig tillställning som slutade med att Bernt fick köra skiljeheat om guldet mot Ivan Mauger, sedan båda slutat på 13 poäng. I särkörningen drog till slut Ivan det längsta strået. Men silver var en fin framgång för Kumla-Indianen. Ytterligare en VM-medalj blev det under året. Tillsammans med Hasse Holmqvist tog Bernt en bronspeng i par-VM. Brons blev det också för BP vid SM-finalen som kördes i Borås.

De här framgångarna medförde att Bernt tilldelades Nerikes Allehandas guldklocka som Örebrolänets främsta idrottsman 1972. Ytterligare en utmärkelse blev det för Bernt. Sportjournalisternas klubb gav BP en överlägsen seger vid sin omröstning.

En härlig säsong både publikt och sportsligt sett. Serien blev den jämnaste som någonsin körts. Före sista omgången kunde sju av åtta lag ramla ur, men det var också så att sju av åtta lag kunde vinna, vad kan man mer begära. De flesta av våra hemmamatcher samlade över 2 000 personer och vi drog även storpublik på bortabanorna. Slutfacit av serierafflet blev att vi slutade på 7:e plats och klarade oss från degradering. Samtidigt var vi bara fyra poäng från att vinna serien.

Inför årets säsong hade en hel del arbete utförts på motorstadion. Bl a hade banan kortats ned från dryga 400 till 375 meter. Vi hade också glädjen att inviga den nya belysningen. Det skedde vid hemmamatchen mot Bysarna den 14 maj inför nära 3 000 åskådare. Dagen till ära vann Indianerna med 42 – 36.

En märklig händelse detta år var att ‘gamle’ Pelle Sjöholm gjorde comeback efter att ha lagt av säsongen 1970. Flest seriepoäng tog ‘Manolito’ med 155, på det blev Hasse totalfyra i ligan. Bernt körde in 145 och Sven-Erik 71 pinnar.

Vid SM-finalen hade vi två indianer med. Bernt slutade 4:a och Hasse belade 6:e plats. I par-SM var det Hasse och Sven-Erik som försvarade Indianernas färger. En 5:e plats blev det för duon.

Vi hade gott om förare detta år och deltog med ytterligare två lag i seriesammanhang. B-laget slutade 3:a i sin serie och C-laget toppade den serie de körde i.

Inför årets säsong hade Per-Åke Gerhardsson återvänt till fadershuset efter utflykten till Vargarna. P-Å kom att bli en fin förstärkning för laget. I serien slutade vi på 4:e plats efter en habil säsong. Två poäng skiljde oss från silvermedaljer. Bernt tog 163 seriepoäng, och på det delade han förstaplatsen i poängligan med Anders Michanek. Andra indianer som tog många poäng var Hasse Holmqvist med 137 och Per-Åke med 88. Till P-Å:s poängskörd kan också läggas 14 bonuspinnar. Från serieåkandet kan också noteras att reserverna vann sin serie.

Från tävlingssäsongen på motorstadion kan nämnas att vi åter körde landskamp mot Norge efter ett års uppehåll. Det svenska laget vann en förkrossande seger. Största evenemanget under året var dock landskampen mot England den 26 augusti. Inför nära 5 000 åskådare kunde engelsmännen vinna med 55 – 53, efter en av de bästa lagmatcher som körts i Kumla. Tre indianer ingick i det svenska laget: Bernt, Hasse och Per-Åke.

I individuell VM slutade Bernt på 10:e plats, medan Hasse fick respass i Interkont-finalen. Bernt ingick i det svenska lag som tog brons i lag –VM och kunde alltså lägga ytterligare en medalj i prisskåpet.

Fler medaljer hoppades vi på i SM-finalen på Ullevi. För tredje gången hade vi tre man i finalfältet. Hasse, Per-Åke och Bernt. Per-Åke slutade på 13:e plats med 4 poäng medan Hasse, Bernt och Smedernas Tommy Jansson fick köra skiljeheat om silver och brons, sedan de slutat på 13 poäng var efter ordinarie heat. Hasse segrade och tog silver före Tommy och Bernt. I par-SM blev Indianparet Bernt och Sven-Erik Andersson 5:a.

Sista helgen i mars är en viktig helg för svensk speedwaysport. Då höll Svenska Motorcykelförbundet en rikskurs i Kumla, som ledde fram till att ‘knattespeedwayen’ föddes. Visserligen hade några trevande försök gjorts året innan, men det är nog inte fel att påstå att 1976 var det riktiga startåret. Bland deltagarna fanns en entusiast från Kumla, Rolf Andersson, som blev eld och lågor efter kursen. Kumla skulle börja med ‘knatteverksamhet’, det var mottot.

Med Rolf som ledande kraft började den gamla träningsbanan, som byggts på 50-talet, att upprustas. Efter enorma arbetsinsatser kunde så Kumla, som första klubb i landet, inviga en egen bana den 5 september. Tävlingen, som utgjorde RM, såg JE Ottosson som segrare, medan Rolfs ättelägg Håkan slutade 3:a.

Senare kördes också en inofficiell landskamp mot Danmark som slutade 48 – 48. I det svenska laget återfanns bl a Håkan Andersson från Kumla och en viss Pierre Brannefors. Hos danskarna kunde ses en yngling vid namn Peter Ravn. Rolfs slit skulle också ge en belöning. Vid SVEMO:s årsmöte fick han mottaga pris som årets motorsportledare i landet. Rolf blev den förste som erhöll denna utmärkelse.

Även sonen Håkan fick ett pris under året, då han av Lions i Kumla belönades med deras idrottsstipendium som mest lovande ungdomsidrottare inom kommunen. Bland de sk stora pojkarna hände det att vi inför säsongen fått några nya namn. Hasse Frisk och Eddie Davidsson från Valsarna och Åke Fridell från Jämtarna. Det skulle bli fler jämtar så småningom.

Serieåkandet startade på ett fint sätt för Indianerna. Efter åtta körda omgångar toppade vi serien. Sedan fick vi flera förare skadade, vilket medförde att laget tappade många värdefulla poäng. När slutsummering gjordes hade Indianerna ändå tagit silvermedaljerna. Laget hann bl.a med att tillfoga mästarna Njudungarna deras största nederlag någonsin på deras hemmabana.

Bland stora tävlingar på motorstadion detta år kan nämnas VM- och SM-kval. Båda tävlingarna vanns av Bernt Persson på maxpoäng.

1976 var också året då klubben firade 40-års jubileum. Kulmen på firandet var en internationell gala med deltagare från sju nationer på startlinjen. Till tävlingen hade alla förare som genom åren kört A-lagsspeedway för Indianerna inbjudits. Det var en imponerande rad som ställde upp för presentation. Drygt 3 300 åskådare fanns på plats trots att det regnat flera dagar före tävlingen. När det blev dags för start la sig ett tjockt dimmbälte över tävlingsområdet som gjorde att det knappt gick att se förarna. Tävlingen vanns efter skiljeheat av Anders Michanek före Kumlas Bernt Persson. En landskamp mot Polen kördes också med en förkrossande svensk seger.

Bland framgångarna för klubbens förare kan noteras att Bernt tog två nya VM-brons, i lag och par. BP tog också en ny SM-medalj, valören blev silver. Ett guld blev det också för klubben. Bernt och Hasse tog som första indianer hem par-SM titeln. Nykomlingen Åke Fridell slutade 4:a i JSM-finalen, så nog hände det mycket detta jubileumsår för Kumla MSK.

Utan att ta till överord kan man påstå att Indianerna blev ordentligt tillplattade i början av året. Då spelades nämligen skivan ‘Heja alla Indianer’ in. Texten hade gjorts av klubbens egen Bertram Olsson. Snabbare än någonsin åkte indianförarna runt, 45 varv/min, men det var ju inte på speedwaybanan utan på skivtallrikarna.

Inför årets säsong hade klubben tappat Bernt Persson, som återvände till moderklubben Smederna efter åtta indianår. Två nyförvärv kunde vi redovisa. Lasse Eriksson och Lillebror Johansson. Det skulle visa sig vara två fina förstärkningar. Båda tog sig, som enda svenskar, till JEM-finalen. Lasse slutade här 7:a och Lillebror blev 9:a. Lillebror hann också med att bli 7:a i JSM-finalen.

I serien blev det bronsmedaljer, efter det att laget vunnit samtliga hemmamatcher. Flest poäng tog Hasse Holmqvist med 107 före Per-Åke 85 och Lasse E med 82. I hemmamatchen mot Bysarna inträffade det mindre lustiga att strömmen försvann vid motorstadion. Ungefär 45 minuter stod publiken tålmodigt kvar tills man kunde starta om igen.Flera missöden inträffade under året. I september slet höststormen ner läktare och reklamskyltar runt banan.

Men det fanns glädjestunder också. Det som etsar sig fast främst på näthinnan är att Kumla för första gången förärades att arrangera den individuella SM-finalen. Det blev en strålande tävling inför cirka 8 000 åskådare och svensk mästare blev exindianen Bernt Persson. KMSK hade två förare i startfältet, Hasse Holmqvist som slutade på 4:e plats efter skiljeheat om brons, och Per-Åke Gerhardsson som blev 12:a.

Från tävlingarna på hemmaplan kan nämnas att vi arrangerade en U-landskamp mot Polen och att RM-finalen för knattar åter gick i Kumla. Pierre Brannefors blev riksmästare och Kumlas Håkan Andersson slutade 4:a.

Från tävlingsfronten i övrigt finner man att Eddie Davidsson, Åke Fridell och Hasse Holmqvist kvalade in till championronderna i VM. Hasse tillsammans med Per-Åke tog en 5:e plats vid par-SM och Indianerna blev 3:a i cupen. Ett fint pris tilldelades vid slutet av året en Kumlaförare. Det var Per-Åke Gerhardsson som fick ‘Årets Tommy’, som utdelades till bästa kamrat på och utanför speedwaybanan.

Årets stortävling på Motorstadion var svenska finalen i VM. Två indianer fanns på startlinjen, Hasse Holmqvist som gjort en fin säsongstart, och Lasse Eriksson som startat upp än bättre. Egentligen hade Lillebror kvalat in, men han fördedrog att samma dag åka svenska finalen i JEM.

Kumlatävlingen blev en av de vassare som körts på ‘Hea’ under lång tid. Den som framförallt satte färg på det hela var vår egen Lasse Eriksson. Visserligen vann inte Lasse tävlingen, det gjorde Anders Michanek, men publikens hjärta vann utan tvekan Lasse som inte visade någon som helst respekt för det namnkunniga motståndet.

Slutlig 5:e plats betydde att Lasse var klar för nordiska finalen. Sämre gick det för Hasse, som i tävlingen hade oturen att bryta ett nyckelben. I NM-finalen blev det sa småningom stopp för Lasses VM-finaldrömmar.

I JEM gick Lillebror tillsammans med klubbkompisen Håkan Andersson vidare till nordiska finalen. Här fick så småningom inte Håkan starta, då han var för ung för att erhålla internationell licens. Lillebror klarade sig även genom nordiska, och fick så småningom köra JEM-finalen i Italien. En 12:e plats blev det för Lillebror.

Hasses nämnda skada var inte den enda som indianlaget drabbades av. Småskador till och från gjorde att vi ofta inte kunde ställa starkaste manskap till start. Möjligen var det detta som gjorde att en fin svit spräcktes. Den fina hemmastatistik som Indianerna radat upp fick ett slut. Inte sedan den 6 augusti 1976 hade Indianerna förlorat på hemmabanan. När Smederna så kom på besök den 8 augusti blev det en knapp förlust. Men drygt två år utan hemmanederlag är inget dåligt facit. Serieåkandet slutade med en 4:e placering och flest poäng tog Lasse Eriksson med 149, före Hasse Holmqvist 138 och Åke Fridell 110.

En ny jämtlänning hade det här året lockats till klubben, Thomas Engman. Thomas blev under sitt första indianår 7:a i JSM-finalen. Till de stora grabbarnas SM hade tre indianer kvalat in till finalen. Hasse H lyckades bäst med en 7:e plats, medan Åke Fridell och Per-Åke Gerhardsson hamnade längre ned i resultatlistan.

RM för knattar gick för tredje året i rad i Kumla och här slutade Indianernas Leif Andersson på 4:e plats.

I SVEMO-cupen delade Indianerna andraplatsen efter Njudungarna.

På höstkanten fick Kumla besök av Sovjets speedwaylandslag för en match mot Indianerna. Kumlagrabbarna åkte Kreml-mössorna av sovjeterna, och vann matchen med 47 – 31.

Arrangörsmässigt blev 1979 det förnämsta året i klubbens historia. Två storevenemang kom publiken att bjudas på. Den första stortävlingen var MASTER OF SPEEDWAY, ett ekonomiskt vågspel utöver det vanliga. Men så innehöll startfältet något utav det bästa som skådats på en svensk speedwaybana någonsin, VM-finaler inräknade.

Fem av förarna hade varit, eller skulle komma att bli, individuella världsmästare. Annandag pingst, när tävlingen kördes, kom att bli årets varmaste dag med termometern visande en bra bit över 30º C. Trots rekordvärmen hade cirka 5 500 personer sökt sig till motorstadion och de fick se Michael Lee, England, vinna före Bruce Penhall, USA och Peter Collins, England. På 7:e plats återfanns indianen Hasse Holmqvist.

I augusti hade KMSK äran att för andra gången arrangera den individuella SM-finalen. Cirka 6 000 åskådare hade mött upp för att se när Janne Andersson från Kaparna tog sin första SM-titel. Indianernas Lillebror Johansson körde sin första final på ett imponerande sätt och tog silvret. Även Hasse Holmqvist hade kvalat in och Hasse blev efter en fin finalkväll 5:a.

I serien var vårsäsongen närmast katastrofal för indianlaget. Tre poäng på sju matcher såg inget vidare ut. Hösten startade lika dåligt, två raka nederlag. Men så kom vändningen. De fem sista seriematcherna gav fyra segrar och laget hängde med glans kvar i högsta serien. En 6:e placering blev det till slut. Flest seriepoäng tog Lillebror med 164, Hasse H 160 och Åke Fridell med 130.

I VM nådde Åke Fridell längst av klubbens förare genom att nå NM-finalen. Lillebror och Hasse blev 6:a i par-SM och i JSM belade Håkan Andersson en 10:e plats. Håkan ingick också i det lag som blev 2:a i JNM.

De första serierna för knatte kördes det här året och givetvis hade Indianerna ett lag med. Tredje plats blev det i sluttabellen. Flest poäng tog Leif Andersson och i laget ingick bl a en yngling vid namn Ove Österberg.

På höstkanten togs också de första spadtagen till det klubbhus, som de arbetsvilliga medlemmarna i klubben skulle börja bygga.

Vid årets slut fick Rolf Andersson mottaga kommunens stipendium som årets fritidsledare i Kumla.

För första gången sedan 50-talet hade klubben några isracingåkare med i elden. Bl a deltog Sören Nilsson i SM-serien, SM kördes i form av deltävlingar. Sören tog en 10:e plats totalt, efter att ha kommit trea i en av tävlingarna.

Två stortävlingar kördes på motorstadion under året. Annandag pingst kördes Sibylla Super Star Open med deltagande från sex nationer. Segrare blev Bobby Beaton från Skottland. Indianernas Lillebror Johansson och nyförvärvet Tommy Steen slutade 3:a respektive 4:a.

Två veckor senare kördes nordiska finalen i lag-VM och här segrade Danmark före Sverige. Det danska laget bestod av Ole Olsen, Erik Gundersen, Hans Nielsen, Tommy Knudsen och Bo Petersen. Namn som får det att vattnas i munnen på alla speedwayälskare.

I serien strulade det mesta för indianlaget. Maskinproblem och skador gjorde att det efter vårsäsongen såg om möjligt ännu mörkare ut än efter fjolårets vårsäsong. Dessutom fick vi inte mindre än fem matcher uppskjutna av olika anledningar. Tre av dessa matcher skulle gått på hemmaplan, vilket gjorde att vi fick en intensiv vecka i slutet av juli. Tre hemmamatcher på fem dagar skulle avverkas. Det blev början till en fin period för laget. Samtliga matcher vanns och av bara farten fortsatte laget med två bortavinster. Indianerna var på säker mark. Slutplaceringen i tabellen blev en 5:e plats, bara 2 poäng från bronset. Flest seriepoäng tog Lillebror med 104 före Åke Fridell 94 och Sören Karlsson 76. Sören hade detta år återvänt till indianbyn efter några år hos Vargarna.

Vi hade lag i andra serier också och de skötte sig alldeles utmärkt. I mellersta reservlagsserien, även kallad lilla allsvenskan, toppade Indianerna serietabellen. Det samma gjorde tredjelaget i västra reserv och knattarna vann sin grupp och gick till RM-final. I finalen blev det en 4:e plats för indianknattarna. Flest poäng bland småkillarna tog Sten Harnesk med 65 seriepoäng.

Klubbens förare nådde även under 1980 fina framgångar i olika sammanhang Håkan Andersson gjorde fina insatser i de olika JEM-kvalen och blev utslagen först i semifinalen i Ungern. Håkan var enda Indian i JSM-finalen och här blev det en 14:e plats. Lillebror blev 10:a i stora SM och tillsammans med Sören Karlsson blev det en 6:e plats i par-SM.

Som förste kumlaförare vann Christer Sjöbom finalen i Vargfars Cup.

På höstkanten arrangerade KMSK tillsammans med IFK Kumlas ishockeysektion en bilspeedwaytävling på Motorstadion. De dryga 3 000 som mött upp fick se Stig Blomkvist vinna finalen.

Efter ett jättearbete av ett antal klubbmedlemmar kunde den nya klubbstugan tas i bruk. Till invigningen hade Kumla kommunfullmäktige inbjudits. Dåvarande kommunalrådet Nils Nyström sade bl a följande: ‘Jobbade alla klubbar i kommunen som KMSK skulle vi känna stor glädje och även tjäna en massa pengar. Ni måste också vara väl ansedda utanför Kumla, vilket de många stortävlingar ni blir anförtrodda visar, och som lockar världselit till Sannahed.’

För tionde året i rad åkte indianlaget på träningsläger till Polen. Ett namn saknades från fjolårets uppsättning. Det var Lillebror Johansson, som gått till Solkatterna i Karlstad och därmed följde kompisen Lasse Eriksson, som lämnat Kumla året innan för samma klubb.

Serien bestod av åtta lag och det gällde att komma sämst 6:a för att hänga kvar. Seriesystemet skulle läggas om till nästa säsong och en elitserie skulle bildas. De två sista lagen skulle flyttas ner direkt, och 6:e laget fick bereda sig på kval mot bästa div 2 laget.

Ända till slutet av augusti låg Indianerna på sista plats, men som vanligt kom laget med en fin spurt och gick upp till 6:e platsen. Kvalmatcherna kom att köras mot just Solkatterna och blev en nervpirrande historia. Första matchen kördes i Karlstad och Indianerna fick finna sig i en knapp förlust, 40 -38. Revansch blev det i Kumla med siffrorna 45 – 33, vilket betydde en tredje och avgörande match på neutral bana. Efter en fin laginsats kunde indianlaget till slut vinna med 42 – 36, i Lindesberg dit matchen lagts, och därmed kunde alla andas ut. Indianerna skulle även nästa år finnas i den högsta speedwayserien.

Största evenemanget på motorstadion var att Kumla körde den tredje och avgörande landskampen mot USA, just då världens bästa speedwaynation. Det blev en fin tävling inför nära 3 000 åskådare där Sverige till slut kom att vinna med siffrorna 58 – 49. I det svenska laget återfanns bl a Indianernas Åke Fridell.

I övrigt kan från året noteras att Sören Karlsson som enda Indian deltog i SM-finalen. Sören hade en s k off-day och slutade på 14:e plats. Sören körde även par-SM finalen. Vid sin sida hade han Åke Fridell och paret belade en 5:e plats. Vid JSM-finalen blev Håkan Andersson 9:a och i RM-finalen för knattar kom Sten Harnesk 10:a. Knattelaget blev 4:a i sin serie, som var knallhård. Det fattades bara tre poäng upp till serieseger. Flest seriepoäng bland knattarna tog Kjell Nielsen med 64 före Sten Harnesk 61 och Ove Österberg 43. I knattelaget debuterade Christer Karlsson. Flest poäng i A-laget tog Sören Karlsson med 117 före Åke Fridell 107.

KMSK hade förare med i andra finaler än de ovan uppräknade. Lars-Åke Westerlund kom på 11:e plats i isracing-SM och trion Hasse Holmqvist, Per-Åke Gerhardsson och Erik Alsterdal nådde alla SM-finalen i sandbana, dock utan att få några mer framskjutna placeringar.

Årets begivenhet på motorstadion var att vi åter körde landskamp mot USA. Liksom i fjol hade vi turen att få tredje matchen. När lagen ställde upp i Kumla stod det 1 – 1 i matcher och mötet skulle alltså avgöra vilket lag som skulle vinna landskamperna.

Det blev USA som fick revansch efter strålande speedway av bl a sportens golden-boy, Bruce Penhall. 61 – 47 blev segersiffrorna inför drygt 2 500 åsyna vittnen.

Stor succé blev det på slutet av säsongen när Kumla arrangerade JSM-finalen inför storpublik, drygt 2 000 personer. Många sa att det var den bästa JSM-final som körts i dess 25åriga historia. Segrare blev smeden Magnus Johnsson efter omkörning med kumlabon Kjell Nielsen. Kjell tävlade detta år för Solkatterna i Karlstad. En indian fanns i startfältet, det var Stefan Karlsson som slutade på 9:e plats.

Det kördes också en knattelandskamp i Kumla. Danmark stod för motståndet och vann matchen med 66 – 42.

Den nya elitserien med sex lag blev en flopp. Av våra fem hemmamatcher kördes fyra i maj och juni, under höstsäsongen blev det bara en hemmamatch. De två sista lagen skulle efter serieslutet få möta segrarna i de två underliggande serierna för att få fram nästa års elitserie. Indianerna lottades mot Solkatterna, vilket betydde att vi för andra året i rad fick möta karlstadslaget i kvalmatcher. Första matchen gick i Karlstad och tillresta kumlafans fick till sin glädje se Indianerna vinna med 51 – 45. Hemmamatchen innebar också seger, 55 – 41, och laget skulle alltså även nästa år tillhöra elitskiktet. Stor kvalhjälte blev Tommy Steen med 14 pinnar i båda matcherna. Men segrarna måste tillskrivas hela laget. I serien tog Sören Karlsson flest poäng, 98. Tommy Steen kom därefter med 90, och han följdes av Åke Fridell med 89.

Tommy Steen var också bästa förare när par-SM finalen avgjordes. Tommy tog 16 poäng, men parkamraten Håkan Andersson hade en dålig dag och tog bara 1 poäng. De totalt 17 innebar åter en 5:e plats, en placering som Indianerna haft många gånger.

För första gången på 13 år hade vi ingen representant i individuella SM-finalen. Två deltog däremot vid SM på sandbana. Hasse Frisk lyckades bäst med en 10:e placering och ‘Slägga’ Alsterdal blev 14:e man.

I knatteserien blev indianlaget åter 4:a. Flest seriepoäng tog Christer Karlsson med 59 före en frisk 12årig debutant, Henrik Gustavsson, som tog 49. Henrik nådde också RM-finalen och blev 9:a i debuten. Det skulle komma att bli bättre kommande år.

De kvalmatcher som kördes till elitserien visade sig i efterhand helt onödiga. Kumla MSK motionerade vid speedwayriksdagen om en utökning av antalet lag till kommande år. Förslaget bifölls och mötet beslöt att nästa års serie skulle omfatta åtta lag. Nu kom det inte att bli så då ett av lagen drog sig ur, men visheten hade ändå segrat.

1982 innebar också att Ronny Smedberg från KMSK utsågs till ‘Årets funktionär’ inom svensk motorcykelsport. Ronny blev därmed den andra från klubben som fått denna fina utmärkelse. En värdigare mottagare av priset är svårt att tänka sig. Ronny är huvudansvarig för banans skötsel, och han har vårdat den med modershand. Semesterdagar, och det mesta av sin fritid har Ronny tillbringat på motorstadion, till fromma för Kumlas speedwaysport.

En ny jämtlänning kom till KMSK inför säsongstarten. Tommy Lindgren var namnet och han inledde sin bana som indian med att bli 8:e man vid SM-finalen i isracing.

Inför årets säsong hade Bengt Gerhardsson avgått som A-lagledare efter tiotalet år. Speedwaysäsongen inleddes med att Indianerna åkte på träningsläger till England. Två matcher fanns inlagda under lägret, mot Boston och Crayford. Det blev förlust i båda. Flera unga förare visade lovande takter och dessutom fanns de gamla rutinerade förarna att tillgå, så det såg lovande ut inför seriestarten.

Men säg den glädje som varar beständigt. Skador, skador och åter skador kom att prägla året. Till första seriematchen på hemmabanan fanns redan fyra förare på skadelistan. Det gjorde att vi fick ställa rena juniorlaget på benen. Fyra 16åringar fanns i laget och de gjorde minsann ingen besviken. Visserligen räckte det inte till riktigt, men de visade kämpatakter som gjorde att Indianerna kunde se ljust på framtiden. Våromgången gav bara en poäng i utbyte, men hösten innebar fyra hemmamatcher och som vanligt gjorde laget en höstsäsong som innebar att nytt kontrakt säkrades. En 6:e placering blev slutfacit efter serieåkandet. Flest poäng tog Ove Österberg med 93, före Kjell Nielsen med 79 och Stefan Karlsson med 71.

De här tre tillsammans med Tommy Lindgren kvalade också in till JSM-finalen i Visby. Fyra man i en JSM-final, det hade KMSK inte haft tidigare. Finalen blev en glädjedag, då Ove Österberg efter avslutad tävling kunde kliva upp överst på prispallen. Ove blev därmed Indianernas tredje JSM-vinnare. Kjell blev 8:a, Tommy 11:a och Stefan 15:e man.

Stefan gjorde fina insatser i JEM-kvalen, innan skador satte stopp för vidare framfart. Bl.a blev Stefan 2:a i nordiska finalen. Kumla fick också en annan mästare detta år. Det var Henrik Gustavsson som åkte skjortan av konkurrenterna, och blev klubbens första segrare vid RM för knattar.

I knatteserien blev Indianerna åter 4:a. Henrik tog flest seriepoäng, 60.

Vid SM-finalen var vi åter representerade. Åke Fridell fanns med i finalfältet och blev 15:e man. I par-SM körde Åke tillsammans med Ove Österberg och för en gångs skull blev inte Indianerna 5:a. Nej, 7:e plats blev det denna gång.

Från tävlingar av större dignitet på Sannahed kan nämnas att vi för tredje året på raken skulle köra landskamp mot USA. Nu blev det inte så mycket av med detta, då ett envist regn gjorde att tävlingen fick brytas efter sex körda heat. Innan det värsta regnet föll hann dock USA:s Dennis Sigalos sätta ett prydligt banrekord med 68,5 sek. När matchen bröts ledde USA med 23 – 13.

Klubbmästerskapet, som fick avsluta säsongen, vanns av Christer Karlsson före Kjell Nielsen och Roland Dannö.

Efter att i flera år ha fått kämpa med nedflyttningshotet hängande över sig, gjorde indianlaget detta år en säsong där man istället nosade på playoff. Endast förarkvoten kom att avgöra till Indianernas nackdel. En stor del i uppryckningen kan tillskrivas nyförvärvet Janne Davidsson, men också det faktum att klubbens egna unga förmågor fått ett års ytterligare rutin. Flera av klubbens fina ungdomar fick något av ett genombrott under året.

Flera härliga seriematcher kunde avnjutas på motorstadion, den match man kanske minns bäst är drabbningen mot Njudungarna, som efter stor dramatik slutade oavgjord, 47 – 47. Flest seriepoäng tog Janne Davidsson med 130. Inte stort sämre var Tommy Lindgren med 120, Kjell Nielsen 117 och Christer Karlsson 97.

I knatteserien kom indianlaget på andra plats på samma poäng som segrarlaget. Mikael Haglund och Henrik Gustavsson tog flest poäng, 76 var. Dessa båda, tillsammans med Robert Persson, var Kumlas representanter vid RM-finalen. Henrik lyckades bäst med en 2:a plats. Mikael blev 10:a och Robert 13:e.

Vid JSM-finalen deltog från klubben Christer Karlsson, som blev 7:a, Ove Österberg 11:a och Kjell Nielsen som slutade på 16:e plats. Ove Österberg körde även i stora SM-finalen och blev här 15:e man. Även Janne Davidsson deltog, och för Jannes del blev det en slutlig 9:e placering.

I par-SM blev indianduon Kjell Nielsen och Janne Davidsson 6:a. Ett pinnhål högre upp hade tidigare på säsongen Tommy Lindgren hamnat, då han vid SM i isracing kommit 5:a.

Bästa placering i någon SM-lista detta år nåddes av Hasse Frisk, som vid sandbane-finalen slutade 4:a. Denna final arrangerades av Kumla MSK på Mariebergs travbana inför cirka 1 500 personer. Ett bejublat framträdande vid finalen gjorde två av klubbens jämtgubbar, Tommy Lindgren och Tomas Engman, som i några extraheat åkte sidvagnsheat. Tommy körde och Tomas ‘burkade’ så det stod härliga till.

Hasse Frisk nådde ytterligare en framgång under året, då han ingick i det svenska lag som blev nordiska mästare i sandbana.

Från tävlingsverksamheten på Sannahed kan nämnas att en av de svenska championronderna kördes. Janne Andersson från Kaparna segrade i tävlingen, dit ingen indian lyckats kvala in. Sent på hösten fick vi för första gången sedan 50-talet besök av ett engelskt klubblag. Det var Boston som, i mycket dåligt väder, besegrade ett tamt hemmalag.

Klubbmästare för året blev Kjell Nielsen före Christer Karlsson och Roland Dannö. Den sistnämnde ytterligare en jämte som invandrat till KMSK. Nämnas ska också att Tommy Lindgren vann Vargfars Cup, före klubbkamraten Leif Andersson.

Vid årets slut valdes Indianerna till årets mest underhållande lag i svensk speedway.

Något verkligt positivt som inträffade under året var att det bildades en damklubb inom KMSK. En sådan hade funnits redan på 50talet och gjort nytta bland lortiga speedwayförare och dito funktionärer.

Några härliga veckoslut i månadsskiftet februarimars kommer inte Tommy Lindgren att glömma i brådrasket. Det började med att Tommy som förste Indianförare, fick stiga upp på prispallen vid SM i isracing. En tredjeplats blev det för Tommy. Några dagar senare nådde Tommy en ännu större framgång. Vid VM-finalen för lag i Inzell, Västtyskland, såg Tommy, tillsammans med lagkamraterna Erik Stenlund och ”Posa” Serenius, till att Sverige för första gången blev världsmästare i grenen. Veckan efter gick individuella VM-finalen i Assen, Holland och hit hade Tommy kvalificerat sig som reserv. Det blev några heat för Tommy, bl a minns vi en spektakulär vurpa som visades i svensk TV.

I serien var Indianerna länge med och krigade om playoff plats, men liksom året innan höll laget inte riktigt ända fram. Femte plats blev det till slut. Flest seriepoäng plockade Tommy Lindgren med 112, Roland Dannö 100, Åke Fridell 97 och Ove Österberg 96.

Från serien kan noteras det unika att vår bortamatch mot Vargarna fick skjutas upp hela fem gånger, innan den slutligen kunde genomföras. En bidragande orsak till att vi inte nådde playoff kan vara den skada som Christer Karlsson ådrog sig i ett tidigt skede av säsongen. Christer hade innan skadan kom, visat strålande form och bl a blivit 6:a vid championronderna i VM.

I knatteserien gjorde Indianerna rent hus och vann samtliga sina matcher. Det betydde RM-final för andra gången, men det ville sig inte riktigt för grabbarna, utan man fick nöja sig med en 3:e placering. Flest poäng i knattelaget tog Henrik Gustavsson med 92, Mikael Haglund 72, Kenneth Johansson 71 och Magnus Oscarsson 65. I laget körde också Robert Persson och Göran Flood.

RM-finalen kördes för 4:e gången I Kumla, och Henrik Gustavsson vann sin andra titel. Mikael Haglund fanns också i finalfältet, men efter motorproblem hamnade Mikael på nedre halvan i resultatlistan.

Från knattefronten kan nämnas att KMSK för 9:e året arrangerade Castrol Cup, en tävling som genom åren har kommit att rankas lika högt som RM. Från tävlingarna på motorstadion minns man bl a mötet med Randers från Danmark. Ett utbyte som pågått i tio år på både knatte och seniorsidan. Ett möte med Stal Apator från Polen fanns också i tävlingsprogrammet. Polackerna segrade med 51-45 och bäste ‘polske’ poängplockare blev Kjell Nielsen!! Ett lån från Indianerna.

Vi körde också ett JSM-kval från vilket Ove Österberg och Christer Karlsson gick vidare till finalen. Ytterligare två indianer kvalade in, Roland Dannö och Tommy Lindgren. I finalen lyckades Roland bäst med en 6:e plats.

Roland och Ove var våra representanter vid par-SM där de belade en 6:e plats. Klubbmästerskapet vanns av Ove Österberg före Åke Fridell och Christer Karlsson.

Vid den inomhusgala som hölls i Jönköping i samband med SVEMO:s 50-årsjubileum fick vår knattemästare möta världsmästaren Erik Gundersen i ett heat som senare visades i Lilla Sportspegeln i TV.

Jubileumsåret inleddes med att ett antal entusiaster såg till att det blev is på Motorstadion. De kom också att få valuta för allt sitt slit. När KMSK den 7 februari arrangerade den första isracingstävlingen på Sannahed sedan 1947, fick de och cirka 1 200 andra se hemmasonen Tommy Lindgren vinna på maximala 15 poäng. Tommy, som i isracingsammanhang lånats ut till en annan klubb, hade fina framgångar på is-ovalerna. Brons i SM, sjätteplats i den TV-sända VM-finalen, och ett lag-VM i silver är bara några bland många framgångar.

I början på året fick Janne Davidsson priset ”Årets Tommy” för år 1985. Janne hade inför årets säsong återgått till fadershuset i Motala, men lovat stanna i klubben som tränare. I övrigt var fjolårslaget intakt, och dessutom förstärkt med Pierre Brannefors. Sex unga pojkar från den egna ungdomsverksamheten hade också bestämt sig för att tampas bland de stora grabbarna.

Ett jättearbete utfördes av ett antal klubbmedlemmar innan säsongen startade. Det gamla träplanket hade tjänat ut och ersattes med ett nytt säkerhetsstaket, konstruerat och uppmonterat av några av klubbens idoga medlemmar.

Arrangörs och resultatsmässigt blev det ett mycket fint år för KMSK. Bland större arrangemang av KMSK under året minns man speciellt NM-finalen i början av juli. Med kort varsel fick KMSK denna fina tävling som egentligen skulle körts i Norge. Cirka 4 000 personer fick se Hans Nielsen vinna före Jimmy Nilsen och Jan 0 Pedersen. Världsmästaren Erik Gundersen slutade 4:a, men satte ett nytt prydligt banrekord. Banan var förresten i toppskick, vilket gjorde att det gamla banrekordet underskreds eller tangerades i 15 av de 20 heaten.

En annan fin tävling var SEFF-mästerskapet Enligt många bedömare den bästa SEFF-tävling som körts. En nyhet var finalheatet. Åtta förare gjorde upp om titeln över 12 varv, vilket raffel. Glädjande nog blev det hemmavinst, då unge indianen Roland Dannö fick kliva upp överst på prispallen och bl a fick mottaga en ny speedwaymotor i pris.

I serien tog Indianerna brons och samma valör på medaljerna fick Christer Karlsson och Pierre Brannefors vid par-SM på Ullevi. Bästa poängplockare i serien blev Christer Karlsson med 149 poäng, före Pierre 104 och Roland Dannö med 100. Christers säsong var storfin och inklusive bonus innebar hans poäng ett matchsnitt på 12,30 poäng, av 15 möjliga. I juni debuterade en ljuslockig yngling i Elitserien med att plocka 8 plus 1 bonus på 3 heat. Namn: Henrik Gustafsson. Ålder: 15 år!!! Tredjeplatsen i serien betydde att Indianerna var klara för SVEMO-cupen. Efter en mindre bra inledning på Gotland, visade våra grabbar fina takter fortsättningsvis med tre andraplatser. Tvåa blev vi till slut efter suveräna Getingarna, men före serievinnande Vetlanda. Förutom Christer, Pierre, Roland och Henrik deltog i bronslaget: Åke Fridell, Kjell Nielsen, Krister Gardell, Tommy Lindgren, Ove Österberg och Tomas Engman.

Förutom elitserielaget hade Indianerna ytterligare två lag med i seriesystemet. Det ena var ett ungdomslag, bestående av fjolårets ‘knattelag’. Glädjande nog fanns en ny generation ungdomar redo att försvara Kumlas färger på landets knattebanor. De som drog tyngsta lasset under året var Robert Persson och Robert Eriksson.

Bland fina framgångar i övrigt kan noteras att klubben fick sin fjärde JSM-vinnare. Högst sensationellt vann Henrik Gustafsson titeln, men i ett startfält som rymde åtta förare som fanns med vid senior-SM finalen. Glädjen blev inte mindre av att Christer Karlsson också hamnade på pallen. Tredje bronsmedaljen för året blev Christers lön. Tidigare på säsongen hade dock Christer fått en guldplakett att lägga i prisskåpet, för sin medverkan i det svenska lag som hemförde JNM till Sverige. Ett nordiskt mästerskapstecken hemförde också Pierre, då han ingick i det svenska lag som vann lag-NM i sandbana. Vid samma tillfälle debuterade Roland Dannö på långbana med att vinna ett inbjudningslopp. Några månader senare fanns Roland med i VM-finalen i Västtyskland. Raskt marscherat. Vid stora SM-finalen blev Roland 5:a och Christer 6:a, båda med 9 poäng. Noteras skall då att båda hade var sitt fall.

Summa summarium av KMSK:s 50:e år torde inte ligga långt från tidningen Se:s rubrik från 1947: KUMLA MOTORISMENS ELDORADO.

Härmed säger vi Tack till Nils-Olov Johansson för 50 år KMSK-historia från jubileumsskriften 1986.

Nils-Olov Johansson.